Earth Hour 20:30 igår. Jag tittade på klockan 20:28 när jag hade bråttom som fan till jobbet och försökte få på mig en kostym. Becksvart ute. Det första jag tänkte var ”Earth Hour kan dra åt helvete! Ha den mitt på dagen då, så man kan se utan night vision.” Sen tänkte jag ”Äh, jag kan väl släcka lampjäveln i fönstret då. Annars kommer det väl nån miljövänlig jävel och slänger en sten genom rutan och då blir jag tvungen att förgöra honom.” När jag hade släckt lamporna kändes det ändå rätt bra. Det hade jag ju inte gjort om inte Earth Hour hade gjort mig medveten och fick mig att tänka efter! Jag kommer släcka lamporna i fönstret varje kväll från och med nu.

Äh, fan heller. Det här har jag glömt bort imorrn.

Det kommer resten av världen också göra. Faktum är att Earth Hour är en jävligt bra tanke, och man måste ju börja någonstans, men i grund och botten är det ändå som International Day of Peace den 21:e september varje år; så vackert så man kan börja grina, men det är ändå ångest att vakna upp dagen efter och inse att allt är som vanligt igen. Lite som dagen efter julafton när man var liten. Ett jävla år kvar till nästa! Varför kan det inte vara bra jämt, för? Jo, för då har man ingen pissig vardag som referenspunkt, så man skulle ha det förjävligt i vilket fall.