OK då, han kanske får vänta lite med Powerstep...
Varannat program på TV nu för tiden verkar vara en dokumentär om hur synd det är om överdrivet feta människor. Stackarna har ju ingen ämnesomsättning och kan inte rå för sin storlek, det är en sjukdom och så jävla vidare. Jag börjar bli förbannat trött på det, för det räcker med att titta på programmen och ta av skygglapparna för att haja att de svullar i sig mer käk på en dag än vad en normalt byggd människa äter på en vecka.
Det här är förstås inget fenomen som är helt begränsat till människor som väger 400 kilo. Även fet-Svensson som ligger på lite för högt BMI verkar ha svårt att riktigt förstå orsakerna till sitt tillstånd. Det är förstås skitsnack, de förstår mycket väl. De ljuger bara för sig själva. När någon säger ”Jag förstår inte varför jag inte går ner i vikt, jag äter ju ingenting!” betyder det ”Jag dänger i mig så jävla mycket mat och blir så jävla fet, men jag måste ljuga för mig själv för att inte bli helt deprimerad och ta livet av mig.” Faktum är att äter man bara sallad och ger fan i gräddsåsen så går man inte upp i vikt, det är så jävla enkelt. Lägg sedan till promenader och lite träning ett par-tre gånger i veckan och viktminskningen är ett faktum.
Nån kvackare på TV sa dessutom att matberoende var värre än att vara beroende av heroin. Please. Ska man överdriva kan man väl för fan hålla sig till hyfsat realistiska mått.
