Vi har precis kommit in i februari månad, vinterns sista månad och månaden då vädret sakta men säkert ska gå mot det varmare. Väderprognoserna har givit direktioner om att ”solen kommer att titta fram och vi kommer att få en temperatur på ett par plusgrader”. Och när en litenlitenpytteliten solstråle skiner in i rummet så blir man lycklig och börjar tänka att våren är här och snart är det dags för årstiden man längtar efter hela året – sommar! Sommar då man kan ligga i solen hela dagarna, gå barfota och bara njuta av livet. När man nu är lyckligt troende om att våren är på väg strosar man runt utomhus och har tankarna på allt som kommer att hända när värmen är här på riktigt. Man har bra musik i lurarna, ett leende på läpparna och är allmänt glad.

Mitt i allt är det enda man ser himlen. Man ligger raklång på backen, ett svagt ljud av musik hörs ur lurarna som nu ligger bredvid och leendet har mer förvandlats till ett ansiktsuttryck som skulle kunna beskrivas som chockad. Jag har halkat. Jag ligger raklång på trottoaren mitt bland en massa folk, alla tittar, jag skäms. Jag ställer mig upp och förstår jag varför jag legat ner. Rakt under mig finner jag en stor isfläck som glor stelt mot mig. Den där känslan av att våren och sommaren är inom räckhåll börjar försvinna och jag känner hur kallt det faktiskt är. Det är inte vår ännu, backen är full av is som skulle kunna ha ihjäl halva stan och snön blockerar vägarna så man inte kan gå ordentligt.

Vem ska man beskylla för det här då? Månaden februari eller vädertanten på tv? Nej, det är ingen utav dessas fel utan det är den där förbannade j*vlacppundarvintern som inte vill ge sig utan kommer tillbaka titt som tätt för att visa att den är här för att stanna!!

DIE, VINTER, DIE!!!