Genom åren har min underutvecklade hjärna utvecklats något. Från att enbart låta reptilhjärnan styra tillvaron har jag faktiskt börjat utnyttja en och annan synaps, emellanåt.
Något jag förundrats över länge är varför vissa undantas från denna utveckling. Kanske är det helt enkelt ren egoism som är den styrande kraften.

Det senaste exemplet inträffade i morse: Något sen skulle jag lämna ungarna på dagis. Den lilla sover än så länge i barnvagn. Barnvagnarna dumpas utomhus på en form av terass omgiven av ett staket med en enda smal ingång. Någon har lyckats ställa sin vagn en millimeter innanför ingången. Försöker krocka in den men givetvis har personen som eftertänksamt ställt in sin vagn, aktiverat bromsarna.

Jag vet inte om jag är världsunik men nog fan vet man väl att på ett dagis med många små barn finns det även många vagnar som skall få plats? Det krävs inte många synaptiska korskopplingar för att fatta, kan man tycka. Hur svårt är det att skuffa in sin vagn längst in om man kommer först? 

Händelsen i sig kan tyckas obetydlig men jag ser tecken på agerande likt detta i en mängd varierande situationer och det oroar mig. Är det för att vi har så jävla bråttom nuförtiden att vi glömt bort hur vi gör för att tänka? Eller gäller att bara man får sitt är man nöjd? Hänsyn till andra tillhör medeltiden, eller? Kan det röra sig om totalt oförstånd? Jag vet inte men irriterande är det fan!